DBT i heldygnsvård

Det är inte ovanligt att personer med Borderline personlighetssyndrom (BPD)/Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) även har andra kliniska syndrom såsom förstämningssyndrom, ätstörningar, posttraumatiskt stressyndrom, andra personlighetssyndrom liksom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Sammantaget kan dessa svårigheter påverka individens funktionsnivå i så stor utsträckning att ett självständigt liv inte längre är möjligt.

I dessa lägen kan det ibland vara viktigt att få möjlighet att tillbringa en tid i en miljö som kan erbjuda mer skydd, stöttning och vård än vad som kan ges inom ramen för ordinarie öppenvård – samtidigt kan vissa kliniker erbjuda ett mer intensivt upplägg eller dagsjukvård där man får insatser dagligen under en period. På andra platser kan det också finnas möjlighet att få tillbringa en viss tid på ett behandlingshem.

I vissa delar av landet återfinns därtill avdelningar som specialiserar sig på att tillhandahålla vård till människor med självskadebeteende och/eller BPD. Ett exempel är Självskadeenheten på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg där man erbjudit intensiv DBT-behandling i heldygnsmiljö sedan 2019. Enheten hade initialt ett regionalt uppdrag men övergick vid årsskiftet 2022/2023 till att bedriva nationell högspecialiserad vård (NHV) för svårbehandlat självskadebeteende. Detta innebär att vuxna individer från hela landet, inte bara från Västra Götalandsregionen (VGR), nu kan remitteras dit i fall där öppenvårdsinsatser inte har varit tillräckligt framgångsrika avseende minskning av farliga beteenden såsom självskada och/eller suicidala beteenden. Ytterligare två regioner, Stockholm och Skåne, har ett så kallat NHV-tillstånd där Region Stockholm erbjuder inneliggande vård för såväl vuxna som ungdomar med allvarligt självskadebeteende. Region Skåne har å sin sida ett konsultativt upplägg vars syfte är att göra omgivningen kring en självskadande ungdom eller vuxen, inklusive vårdgivare och övriga nätverk, så stabil och välfungerande som möjligt.

Oavsett vilken utökad behandlingsform som erbjuds, är det viktigt att behandlingen som sådan är strukturerad och evidensbaserad då en lång och ostrukturerad slutenvård, utan tydlig behandlingsplan eller riktning, ofta är skadlig för denna patientgrupp, vilket också Linehan (1993) påpekar. Med andra ord ska dessa mer omfattande insatser bara ses som steg på vägen mot behandling som kan ske så nära individens naturliga miljö som möjligt – en miljö där ett liv värt att leva faktiskt kan skapas.